🍿 Tillbaka till framtiden 3

Jag kollade på klassikerna Tillbaka till framtiden 3 igår. Det var första gången på flera år som jag såg den, och jag blev direkt påmind om varför jag alltid tyckt så mycket om hela trilogin. Det är något med den blandningen av tidsresor, humor, äventyr och karaktärer som verkligen håller än idag. Tredje filmen, som ju utspelar sig i Vilda västern, har en lite annan ton än de två första, men på ett sätt som fungerar väldigt bra. Det är en kärleksförklaring till gamla westernfilmer, och samtidigt en naturlig fortsättning på berättelsen om Marty och Doc.

Jag märkte också hur mycket mer jag lade märke till detaljer den här gången. Kanske för att jag såg filmen med ett lite mer vuxet öga. Den där tågsekvensen i slutet, när de försöker få upp farten för att skjuta bilen genom tiden, var mycket mer nervkittlande än jag mindes. Effekterna håller förvånansvärt bra – visst, man ser att det inte är dagens CGI, men det finns en charm och hantverkskänsla i allt från modellbyggen till smink och kostym. Man ser att folk verkligen lagt ner själ och hjärta i produktionen.

Doc Brown, spelad av Christopher Lloyd, får mycket mer utrymme i den här delen, och jag uppskattade verkligen att vi fick se en annan sida av honom – den mer känslomässiga, särskilt i relationen med Clara. Det ger honom en mänsklighet som man kanske inte tänker på i de tidigare filmerna, där han mest är den excentriske vetenskapsmannen. Det kändes fint att se honom faktiskt hitta någon att dela sitt liv med. Det gav filmen ett oväntat varmt hjärta.

Marty däremot brottas med sitt vanliga dilemma: att inte låta sig provoceras. Hans resa genom trilogin handlar nästan mer om personlig utveckling än om tidsresor, och det är något jag verkligen uppskattar med filmerna nu i efterhand. I trean konfronteras han än en gång med sin stolthet, särskilt när han nästan kastar bort allt för att bevisa att han inte är feg. Det är en enkel men effektiv berättelse om att växa upp och förstå vad som egentligen spelar roll.

Något annat jag tänkte på var musiken. Alan Silvestris soundtrack är ikoniskt vid det här laget, men att höra den välkända fanfaren i en westernmiljö kändes både nytt och bekant. Det gav filmen en känsla av storslagenhet, samtidigt som det höll fast vid sin identitet. Och små detaljer, som Marty som kallar sig “Clint Eastwood”, eller den ständiga närvaron av familjen Tannen som motståndare, ger kontinuitet och humor.

När eftertexterna rullade satt jag kvar en stund och tänkte på hur ovanligt det är att en trilogi håller så pass bra hela vägen igenom. Visst, vissa kanske tycker att den första filmen är överlägsen, men jag tycker faktiskt att varje del har sitt unika värde. Den tredje filmen knyter ihop allt på ett tillfredsställande sätt, utan att kännas forcerad eller överdrivet sentimental. Den lämnar en med känslan av att ha varit med om ett äventyr som faktiskt betydde något, både för karaktärerna och för en själv som tittare.

Att se Tillbaka till framtiden 3 igen var som att återvända till en bekant plats som man glömt hur mycket man saknat. Det är något väldigt tröstande med att gamla filmer fortfarande kan kännas så levande. Jag blev lite sugen på att se om de två första igen också – kanske i helgen. Och vem vet, kanske den här gången ser jag något jag aldrig lagt märke till förut.