När jag först köpte en Amazon Echo var det som att ta ett kliv in i framtiden. Den där känslan av att kunna prata med en högtalare och få svar, styra lampor, ställa frågor och sätta på musik med bara rösten kändes banbrytande. Alexa var något helt nytt, nästan magiskt. Jag minns hur jag visade för vänner och familj, och alla tyckte det var häftigt att höra en maskin prata tillbaka på ett sätt som, för sin tid, kändes imponerande.

Men idag, när jag jämför Alexa med den typ av avancerad röstteknologi som finns i ChatGPT och liknande lösningar, känns den plötsligt hopplöst efter. Alexa är statisk, begränsad och oflexibel. Den kan ge ett svar på en fråga, starta en timer eller sätta på en låt, men där tar det nästan slut. Konversationerna blir platta och opersonliga, och allt som kräver lite mer resonemang eller förståelse faller direkt.

Ett av de mest frustrerande exemplen för mig är språket. Alexa pratar bara engelska. Jag kan säga åt den att spela något på Spotify, men om jag försöker använda svenska titlar är det som att prata med en vägg. När jag säger “Play the playlist sömniga godnattsagor from Spotify” händer ingenting. Den har ingen aning om vad jag menar. Spellistor som heter något på svenska, särskilt med ord som “sagor” eller “godnattsaga”, är helt omöjliga att få igång med rösten. Det blir till att fippla med mobilen istället, vilket gör hela poängen med en röststyrd högtalare meningslös.

Amazon har visserligen försökt ta nästa steg. De har lanserat ett mer avancerat läge för Echo, som ska vara mer AI-fokuserat. Men förstås är det låst bakom en månatlig prenumeration. Idén är att Alexa ska bli mer konversationskapabel och intelligent, men att behöva betala extra varje månad för något som borde vara standard känns mest som en besvikelse. Jag kan inte låta bli att tänka att de försöker mjölka en gammal produkt istället för att på riktigt ta tekniken framåt.

Så jag står här med min Echo, som för några år sedan kändes som framtiden men nu känns som en relik. Jag använder den fortfarande för det mest basala, men i jämförelse med vad jag vet är möjligt med moderna AI-system blir det nästan smärtsamt tydligt hur begränsad den är. Jag hoppas innerligt att det snart kommer en smart högtalare med inbyggd ChatGPT-funktionalitet. En högtalare som inte bara kan spela musik eller svara på enkla frågor, utan som kan föra riktiga samtal, förstå sammanhang, hantera flera språk och verkligen kännas som en intelligent assistent.

Om jag föreställer mig en smart högtalare med ChatGPT i hjärtat ser jag framför mig något helt annat än det jag har idag. Det skulle inte bara vara en maskin som väntar på att jag formulerar ett kommando på exakt rätt sätt. Det skulle vara som att prata med någon som förstår vad jag menar även om jag uttrycker mig lite slarvigt eller blandar språk. Jag skulle kunna säga ”spela något lugnt till middagen” eller ”berätta en saga som passar en femåring” och högtalaren skulle faktiskt kunna anpassa sig, inte bara leta efter en spellista med exakt rätt titel.

En sådan högtalare skulle kunna underlätta vardagen på ett sätt som går långt utöver musik och väderprognoser. Den skulle kunna hjälpa mig planera min dag på ett mer naturligt sätt, nästan som en personlig assistent. Om jag säger att jag vill hinna träna, handla och laga mat innan gästerna kommer klockan sex, skulle den kunna lägga upp ett förslag på schema, kanske till och med ge tips på en snabb men god middag.

För familjer skulle det kunna bli ännu mer kraftfullt. Tänk att kunna be högtalaren berätta en saga som är unik varje gång, anpassad efter barnens favoritfigurer, eller att den svarar på barns oändliga ”varför-frågor” på ett pedagogiskt och engagerande sätt. Det är något helt annat än dagens högtalare som fastnar i sina förskrivna ramar och ofta bara svarar ”jag förstår inte”.

För mig personligen skulle det också vara en lättnad att slippa alla de små irritationsmomenten. Jag skulle inte behöva komma ihåg exakt vad min spellista heter, jag skulle bara kunna beskriva den. Jag skulle inte behöva repetera mig när jag vill ha information på svenska, utan det skulle fungera oavsett språk. Och när jag vill ha en riktig diskussion om något – kanske om idéer till ett projekt, eller hjälp med att formulera ett mejl – skulle jag kunna göra det direkt via högtalaren, istället för att sitta med mobilen eller datorn.

Det är nästan märkligt att det inte redan finns på marknaden. Tekniken finns ju uppenbarligen, jag pratar ju med den just nu. Det känns bara som en tidsfråga innan någon lanserar en högtalare där ChatGPT eller något liknande är integrerat fullt ut. När den dagen kommer tror jag att vi på riktigt kommer känna att röstassistenter har blivit så smarta som vi en gång hoppades att de skulle vara.

De bär på äventyr, rädslor, hopp och drömmar, inslag av magi och prövningar som speglar det vi själva möter i livet. Jag pratar förstås om sagor.

Sagor är berättelser som ofta innehåller magi, hjältar, prövningar och moraliska teman, men det finns många olika sorters sagor som var och en följer en viss dramaturgi. En klassisk sorts saga är hjältesagan, där huvudpersonen går från en trygg plats, möter hinder, får hjälp av en mentor eller magiska föremål, besegrar ondskan och återvänder förändrad och starkare. Denna dramaturgi bygger på den klassiska hjälteresan och speglar ofta mod, ansvar och viljan att offra något för det goda.

En annan sorts saga är förvandlingssagan, där huvudpersonen eller någon i berättelsen blir förvandlad till ett djur eller ett föremål genom en förbannelse. Här bygger dramaturgin på en inledande konflikt där någon felar eller förbannas, följt av en resa för att bryta förbannelsen, där kärlek, mod eller vänskap ofta blir nyckeln till lösningen, innan förvandlingen hävs och balansen återställs.

Det finns också rättrådighetssagan där en orättvisa sker i början, och huvudpersonen ofta blir bedragen eller utsatt för ondska. Handlingen följer huvudpersonens kamp för att återupprätta rätten, ofta med hjälp av en klok gammal kvinna, ett djur eller en vän, tills sanningen kommer fram och den skyldige straffas, vilket ger en känsla av rättvisa när berättelsen avslutas.

Den poetiska hämndesagan är en form där en karaktär utsätts för svek eller grymhet, och dramaturgin går ut på att huvudpersonen växer, lär sig och finner mod att återvända och utkräva hämnd, men på ett sätt som känns rättfärdigt. Oftast innehåller dessa sagor en period av exil eller gömställe där huvudpersonen samlar kraft och får hjälp av en magisk vän eller ett föremål innan hämnden sker.

En annan typ är prövningssagan där hjälten eller hjältinnan måste genomföra tre svåra uppgifter för att bevisa sitt värde, ofta för att vinna prinsessans hand, rädda sitt folk eller finna en förlorad skatt. Den dramaturgiska strukturen bygger på upprepning och stegring där varje prövning är svårare än den föregående och där mod, list och godhet ofta leder till framgång.

Kärlekssagan är en annan variant där två personer älskar varandra men hindras av yttre krafter, såsom en ond styvmor, ett svartsjukt kungadöme eller en förbannelse. Den dramaturgiska linjen här bygger på separation, längtan, en rad hinder och till sist återförening, ofta efter en dramatisk räddning eller en upplösning där sanningen uppdagas.

Visdomssagan är en sort där huvudpersonen ofta är en ung, enkel människa som genom list och mod lyckas överlista en kung, en jätte eller en drake. Dramaturgin här är enkel men effektiv: hjälten möter ett problem, använder sin klokhet för att lösa det och får belöningen, vilket ofta symboliserar att visdom är starkare än ren makt.

Skapelsesagan är en sagotyp där handlingen förklarar hur något i världen blev till, som varför räven är röd eller varför solen går upp varje dag. Dramaturgin bygger på en berättande förklaring med en konflikt eller händelse som leder fram till den permanenta förändringen i världen, och dessa sagor fungerar ofta som en kombination av poesi och myt.

Den mörka spegelsagan är en typ där berättelsen speglar människans inre rädslor och mörker, med dramaturgi som börjar i vardagen, men där något skrämmande eller övernaturligt leder huvudpersonen in i en värld av faror. Handlingen kretsar kring att möta sina egna rädslor och ofta lär sig karaktären något viktigt innan de återvänder till sin vanliga värld, något förändrade.

Den lekfulla nonsenssagan är en form där dramaturgin inte alltid följer strikt logik men ändå har en rörelse från ordning till kaos och tillbaka till ordning. Dessa sagor innehåller ofta djur som talar, märkliga figurer och komiska händelser som leder till en enkel moral eller en känsla av lättsamhet och glädje när sagan avslutas.

Genom dessa olika sorters sagor får vi en spegling av mänskliga drömmar, rädslor och hopp, samtidigt som de visar hur olika dramaturgiska mönster hjälper oss att förstå de berättelser vi berättar för varandra genom generationer. Sagor lär oss mod, rättvisa och hopp, samtidigt som de ger en plats där fantasi och verklighet kan mötas och skapa mening i tillvaron.

Man kan använda olika sorters sagor på många sätt beroende på vad man vill uppnå, både i undervisning, i personlig utveckling och i skapande arbete. Hjältesagan kan användas för att hjälpa barn och ungdomar att förstå begrepp som mod och ansvar, samtidigt som den skapar en trygg struktur där de kan spegla sina egna drömmar och rädslor i hjälten som kämpar mot ondskan och växer genom sina prövningar.

Förvandlingssagor kan användas i samtal om identitet, förändring och känslor, eftersom de ofta handlar om att vara fångad i något man inte vill vara och längtan efter att bli fri. I skapande arbete kan de inspirera barn eller vuxna att själva skriva berättelser om förvandlingar som speglar något de upplever i sitt eget liv.

Rättrådighetssagor fungerar som ett verktyg för att samtala om rättvisa och etik, både i skolan och hemma. De kan hjälpa barn att förstå konsekvenserna av lögner och svek, samtidigt som de ger en känsla av hopp om att det goda kan segra även när allt ser mörkt ut.

Prövningssagor är användbara i grupper där man vill stärka samarbete och uthållighet. De visar hur utmaningar kan övervinnas steg för steg, vilket kan överföras till verkliga situationer där man behöver träna på att inte ge upp för tidigt.

Kärlekssagor kan användas för att diskutera relationer, förväntningar och känslor. De kan hjälpa unga att samtala om vad kärlek kan vara och hur den ibland möter hinder, samtidigt som sagorna erbjuder en trygg berättelseram för att prata om svåra ämnen.

Visdomssagor kan användas för att stimulera kreativ problemlösning. Genom att analysera hur hjälten överlistar en drake eller en girig kung, kan man uppmuntra barn och unga att hitta egna kreativa lösningar på problem i sin vardag.

Skapelsesagor är användbara för att väcka fantasin och förklara naturfenomen på ett lekfullt sätt, vilket kan göra undervisning i naturkunskap eller religion mer levande. De kan också fungera som skrivuppgifter där elever får skapa egna förklaringar till varför världen ser ut som den gör.

Mörka spegelsagor kan användas i arbete med att identifiera och bearbeta rädslor och svåra känslor. Eftersom dessa sagor ofta handlar om att möta något skrämmande och komma ut starkare, kan de bli en metafor för att våga möta sina egna svårigheter.

Nonsenssagor kan användas för att uppmuntra skratt, lekfullhet och kreativitet i både undervisning och terapi. De kan visa att berättande inte alltid behöver vara allvarligt utan kan vara en plats där allt är möjligt, vilket skapar trygghet för att uttrycka sig.

På så sätt kan sagor användas för att undervisa, stärka självkänsla, utveckla kreativitet och ge förståelse för moral och känslor, samtidigt som de förblir en plats för fantasi och glädje. De kan hjälpa människor i alla åldrar att reflektera över sitt liv och finna mening i sina erfarenheter, samtidigt som de ger möjlighet att skapa gemenskap och samtal genom berättelsernas kraft.

Jag kollade på klassikerna Tillbaka till framtiden 3 igår. Det var första gången på flera år som jag såg den, och jag blev direkt påmind om varför jag alltid tyckt så mycket om hela trilogin. Det är något med den blandningen av tidsresor, humor, äventyr och karaktärer som verkligen håller än idag. Tredje filmen, som ju utspelar sig i Vilda västern, har en lite annan ton än de två första, men på ett sätt som fungerar väldigt bra. Det är en kärleksförklaring till gamla westernfilmer, och samtidigt en naturlig fortsättning på berättelsen om Marty och Doc.

Jag märkte också hur mycket mer jag lade märke till detaljer den här gången. Kanske för att jag såg filmen med ett lite mer vuxet öga. Den där tågsekvensen i slutet, när de försöker få upp farten för att skjuta bilen genom tiden, var mycket mer nervkittlande än jag mindes. Effekterna håller förvånansvärt bra – visst, man ser att det inte är dagens CGI, men det finns en charm och hantverkskänsla i allt från modellbyggen till smink och kostym. Man ser att folk verkligen lagt ner själ och hjärta i produktionen.

Doc Brown, spelad av Christopher Lloyd, får mycket mer utrymme i den här delen, och jag uppskattade verkligen att vi fick se en annan sida av honom – den mer känslomässiga, särskilt i relationen med Clara. Det ger honom en mänsklighet som man kanske inte tänker på i de tidigare filmerna, där han mest är den excentriske vetenskapsmannen. Det kändes fint att se honom faktiskt hitta någon att dela sitt liv med. Det gav filmen ett oväntat varmt hjärta.

Marty däremot brottas med sitt vanliga dilemma: att inte låta sig provoceras. Hans resa genom trilogin handlar nästan mer om personlig utveckling än om tidsresor, och det är något jag verkligen uppskattar med filmerna nu i efterhand. I trean konfronteras han än en gång med sin stolthet, särskilt när han nästan kastar bort allt för att bevisa att han inte är feg. Det är en enkel men effektiv berättelse om att växa upp och förstå vad som egentligen spelar roll.

Något annat jag tänkte på var musiken. Alan Silvestris soundtrack är ikoniskt vid det här laget, men att höra den välkända fanfaren i en westernmiljö kändes både nytt och bekant. Det gav filmen en känsla av storslagenhet, samtidigt som det höll fast vid sin identitet. Och små detaljer, som Marty som kallar sig “Clint Eastwood”, eller den ständiga närvaron av familjen Tannen som motståndare, ger kontinuitet och humor.

När eftertexterna rullade satt jag kvar en stund och tänkte på hur ovanligt det är att en trilogi håller så pass bra hela vägen igenom. Visst, vissa kanske tycker att den första filmen är överlägsen, men jag tycker faktiskt att varje del har sitt unika värde. Den tredje filmen knyter ihop allt på ett tillfredsställande sätt, utan att kännas forcerad eller överdrivet sentimental. Den lämnar en med känslan av att ha varit med om ett äventyr som faktiskt betydde något, både för karaktärerna och för en själv som tittare.

Att se Tillbaka till framtiden 3 igen var som att återvända till en bekant plats som man glömt hur mycket man saknat. Det är något väldigt tröstande med att gamla filmer fortfarande kan kännas så levande. Jag blev lite sugen på att se om de två första igen också – kanske i helgen. Och vem vet, kanske den här gången ser jag något jag aldrig lagt märke till förut.